Lucia.

It was lovely, it was beautiful. Vera wore a white gown, as did the rest of them, with the flower crown on her head and candle in hand. She'd been wondering off on her own before Willie approached her. "Hey."

Vera glanced away. "Hey."

"Can we talk?" he whispered to her, nodding his head when she met his eye. "I know you're upset with me. I don't want you to be."

Vera sighed. "What do you expect me to be? Happy?"

"I just wanna explain to you why I did it." Wilhelm nodded with a pleading look. "If you still wanna be mad, then I won't bother you again."

Vera exhaled, rolling her eyes slightly as the pair lead off toward the nearest empty room inside. Wilhelm had paced for a good while, looking to his sister. "So, Simon. We're..."

"Together?" Vera gapped.

"Not, together, together." he reddened in the face with a huff. "Like you were with Henry and Alexander."

"Secretly." Vera gave a single nod. "Okay. But what's that-"

"August wanted to pin it on him, the rest of the guys weren't gonna agree." Willie cut her off, talking quickly. "Especially Henry."

Vera sighed. "So to protect Simon, you throw Alexander under the bus?"

"I didn't know what else to do." Wilhelm admitted, chewing on his nails as he stared over at her. "I just...I didn't want to loose him."

Vera sighed, looking down. Silence passed a second. "I get the feeling. I guess it's just different now, because he was my...friend."

"I know. And if I would have known, I could have tried to figure out a different way." Wilhelm explained to her with a sad look. "I am sorry, really. I know it isn't fair, at all, especially not for him and you. But Alexander can get into another school and it wouldn't be weird for you to stay in contact with him. School is the only way I can actually see Simon."

Vera knew he was right. "I'd probably have done the same thing."

"How is Alexander?" Willie gave a questionable look.

"I don't know. His parents have his phone." she shook her head slightly. "I think I was too hard on Henry. I was just so angry at everyone and he got me immediately after I found out."

"Henry was the first to agree about Simon." Wilhelm admitted to her honestly. "He didn't want him to leave. I could tell."

Vera bite the inside of her mouth. "Maybe I should talk to him. See if we can get ahold of Alexander together and explain."

"I think you should." Wilhelm nodded his head, rocking on his heels. "I should have talked to you first."

"Well, i'm not full of bright ideas, am I?" Vera joked in the slightly.

"You are." he defended her with a nod of his head. "Mom just doesn't want to see it because she knows you'd make a better Queen."

Vera looked over at him, because it felt so real to hear something like that. "You think so?"

"Yeah." the boy nodded over at her, arms crossed with their identical crowns and gowns on. "Erik knew it too."

Vera cracked a minor grin, inhaling. "I haven't been taking my medicine."

"I know." Wilhelm nodded, getting a questionable look. "I can tell. Your attitude, your face. It's easy to spot."

"I don't know why I won't. I did before, and it was fine." the blonde explained, trying to understand herself. "I just want to be in control of something on my own for once, I think."

"I know." Wilhelm nodded to his sister. "And I know you aren't allowed to say or do a lot of things, and it's stupid. I wish it wasn't like that with Mom. But this, this is different. Taking your medicine helps you, you couldn't control something like this, it isn't your fault or something you can handle on your own. You've tried, remember?"

"Don't remind me." she sighed, the memory too horrible in her mind. "I'll take them again. I will."

Wilhelm nodded his head. Vera looked over at him with a smirk. "So what happened with you and Simone?"

"Oh, god, no." Willie flushed as he began walking out.

"Did you kiss the non-border?" Vera grinned as she followed him out. "Am I the only one to know? Am I special? Have you told Henry?"

"Oh my god, shut up." he laughed, the two walking back into the crowd together. "Go talk to him."

Vera followed his gaze, landing on Henry, who was looking their way until they saw him. Vera sighed, leaning he'd brother as she headed over. Walter walked off when Vera got close, not mumbling a word as she grabbed Henry's wrist and pulled him away. "Where we going?"

"First, we go change." Vera turned back to him. "Then I call a car."

"A car?" Henry blinked. "You want to run me over?"

"What?" Vera looked in disbelief. "No, you fool. We're going to Alexander's."

Henry nodded his head. "I'll be quick."

•

kylie speaks

woop woop, half the
babes are back!

Lucia.

Det var vackert, det var vackert. Vera bar en vit klänning, liksom resten av dem, med blommakronan på huvudet och ljuset i handen. Hon hade undrat på egen hand innan Willie närmade sig henne. "Hallå."

Vera tittade bort. "Hallå."

"Kan vi prata?" viskade till henne och nickade med huvudet när hon mötte hans öga. "Jag vet att du är upprörd över mig. Jag vill inte att du ska vara det."

Vera suckade. "Vad förväntar du mig att jag ska vara? Lycklig?"

"Jag vill bara förklara varför jag gjorde det." Wilhelm nickade med en bön blick. "Om du fortfarande vill bli arg, kommer jag inte att bry dig igen."

Vera andade ut och rullade ögonen något när paret leder mot det närmaste tomma rummet inuti. Wilhelm hade tempo en god stund och tittade på sin syster. "Så, Simon. Vi är..."

"Tillsammans?" Vera gappade.

"Inte tillsammans tillsammans." han rödade i ansiktet med en huff. "Som du var med Henry och Alexander."

"Hemligt." Vera gav en enda nick. "Okej. Men vad är det-"

"Augusti ville fästa det på honom, resten av killarna skulle inte komma överens." Willie avbröt henne och pratade snabbt. "Särskilt Henry."

Vera suckade. "Så för att skydda Simon, kastar du Alexander under bussen?"

"Jag visste inte vad jag skulle göra mer." Wilhelm medgav att han tuggade på naglarna när han stirrade på henne. "Jag bara...Jag ville inte förlora honom."

Vera suckade och tittade ner. Tystnad passerade en sekund. "Jag får känslan. Jag antar att det bara är annorlunda nu, för han var min ... vän."

"Jag vet. Och om jag skulle ha vetat, kunde jag ha försökt räkna ut ett annat sätt." Wilhelm förklarade för henne med ett sorgligt utseende. "Jag är ledsen, verkligen. Jag vet att det inte är rättvist, särskilt inte för honom och dig. Men Alexander kan komma in i en annan skola och det skulle inte vara konstigt för dig att hålla kontakten med honom. Skolan är det enda sättet jag faktiskt kan se Simon."

Vera visste att han hade rätt. "Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak."

"Hur är Alexander?" Willie såg en tvivelaktig look.

"Jag vet inte. Hans föräldrar har sin telefon. "Hon skakade något på huvudet. "Jag tror att jag var för hård mot Henry. Jag var bara så arg på alla och han fick mig omedelbart efter att jag fick reda på det."

"Henry var den första som gick med på Simon." Wilhelm erkände för henne ärligt. "Han ville inte att han skulle lämna. Jag kunde berätta."

Vera biter insidan av munnen. "Kanske borde jag prata med honom. Se om vi kan få Alexander ihop och förklara."

"Jag tycker du borde." Wilhelm nickade med huvudet och gungade på hälarna. "Jag borde ha pratat med dig först."

"Tja, jag är inte full av ljusa idéer, eller hur?" Vera skämtade i det något.

"Du är." han försvarade henne med ett nick i huvudet. "Mamma vill bara inte se det eftersom hon vet att du skulle bli en bättre drottning."

Vera tittade på honom, för det kändes så verkligt att höra något liknande. "Tror du det?"

"Ja." pojken nickade över henne, armarna korsade med sina identiska kronor och klänningar på. "Erik visste det också."

Vera knäckte ett mindre flin och inhalerade. "Jag har inte tagit min medicin."

"Jag vet." Wilhelm nickade och fick ett tvivelaktigt utseende. "Jag kan berätta. Din attityd, ditt ansikte. Det är lätt att upptäcka."

"Jag vet inte varför jag inte kommer. Det gjorde jag tidigare, och det var bra. "Förklarade blondinen och försökte förstå sig själv. "Jag vill bara ha kontroll över något på egen hand för en gångs skull, tror jag."

"Jag vet." Wilhelm nickade till sin syster. "Och jag vet att du inte får säga eller göra många saker, och det är dumt. Jag önskar att det inte var så med mamma. Men detta, det här är annorlunda. Att ta din medicin hjälper dig, du kan inte kontrollera något liknande, det är inte ditt fel eller något du kan hantera på egen hand. Du har försökt, kommer du ihåg?"

"Påminn mig inte." suckade hon, minnet för hemskt i hennes sinne. "Jag tar dem igen. Jag ska."

Wilhelm nickade med huvudet. Vera tittade på honom med ett smink. "Så vad hände med dig och Simone?"

"Åh, gud, nej." Willie spolade när han började gå ut.

"Kyssade du icke-gränsen?" Vera grinade när hon följde honom ut. "Är jag den enda som vet? Är jag speciell? Har du berättat för Henry?"

"Åh herregud, håll käften." han skrattade, de två gick tillbaka in i mängden tillsammans. "Prata med honom."

Vera följde hans blick och landade på Henry, som tittade sig fram tills de såg honom. Vera suckade och lutade sin bror när hon gick över. Walter gick av när Vera kom nära, inte mumlade ett ord när hon grep Henrys handled och drog bort honom. "Vart ska vi?"

"Först kommer vi att ändra." Vera vände sig tillbaka till honom. "Då ringer jag till en bil."

"En bil?" Henry blinkade. "Vill du köra över mig?"

"Vad?" Vera såg i vantro. "Nej, du lurar. Vi åker till Alexander's."

Henry nickade med huvudet. "Jag kommer snabbt."